HARRIET LÖWENHJELM-SÄLLSKAPET

Litterärt sällskap kring poeten och bildkonstnären Harriet Löwenhjelm

 


VID EN FÖRLORAD VÄRLD
Om Romanäs sanatorium

 

Romanäs var i början av förra seklet ett lyxigt privatsanatorium. Idag står byggnaderna öde, inbäddade i skogen på en udde vid sjön Sommens strand, 5 km norr om Tranås. Harriet Löwenhjelm vistades på Romanäs i tre omgångar, från augusti
1914 fram till sin död i maj 1918. Sanatoriekomplexet
är byggt efter ritningar av Carl Westman och är utan tvekan
arkitektens märkligaste och mest fantasirika verk. En kulturhistorisk skatt i norra Smålands inland. 

 

Genom hela sanatoriebyggnaden bryts vegetativa mjukt svängda jugendlinjer mot en urkraftig nordisk allmoge i en begynnande nationalromantisk stil. Fasaderna är av vitrappat tegel och mörkbrunt timmer. Taket är brant och intensivt rött. En tre våningar hög länga med patientrum sträcker sig mot sydväst. Varje länga har 16 rum som mot söder öppnar sig mot sol och luft ut till vidsträckta balkonger. I norr är en kortare länga med ekonomiavdelningar. De två något snedställda längorna är sammanbyggda i en rät vinkel och avslutas av ett mäktigt tornparti med en kärvt kantig pyramidhuv på toppen.

 

I byggnadens mittpunkt är sällskapsrum, hallar och bibliotek belägna. Blomsterrummet, även kallat Musikrummet, på andra våningen är ett verkligt solgalleri som släpper in mängder med ljus och från burspråket syns Blåviks träkyrka och Östergötlands landskap på andra sidan vattnet. Detta östra hörnparti vilar på en grund av råa granitblock vilka ger en extra höjd åt byggnaden, i kontrast till terrängen som här har börjat slutta ner mot stranden.

 

På södra sidan finns breda balkonger och terrasser; den nedre mot trädgården har en stentrappa och väggarna är klädda av mossgrön mosaik samt partier av en handmålad slingrande blomsterornamentik. Alla vinklar och vrår, de många smårutiga fönstren i olika storlekar och former, de breda altandörrarna ut mot loggiorna, de utskjutande burspråken och fönstergluggarna på vinden, skapar en osymmetrisk och oändlig känsla åt hela byggnaden. Känslan av intimt hem är stark samtidigt som det är en vårdinstitution. I Romanäs sanatorium är den ”trängande, kärvt mustiga, nordiska barrskogsdoft” överallt förnimbar, skriver Bertil Palm i Arkitekten Carl Westman 1866-1936 (1954).

 

 

Harriet Löwenhjelm i en minnesbild från Romanäs

Författaren Karl-Gustaf Hildebrand (1911-2005) vistades som 6-åring på Romanäs sanatorium. I Vintergatan: Sveriges författarförenings litteraturkalender (1945) återger han sina minnen av Harriet Löwenhjelm:

 

 

Södra trädgårdssidan i juni 2010.

Som barn kände jag Harriet Löwenhjelm. Jag hade körtlar på lungorna

och var en del av 1917 på Romanäs; jag var inte särskilt sjuk och trivdes

förträffligt. Var morgon brukade jag få äpplen av en herre som alltid låg

till sängs. En underläkare gav mig en violett glasskiva och en bit av en

skalle; särskilt den senare var en klenod.

 

På ligghallen hade jag bädden bredvid Harriet Löwenhjelm. Vi

berättade sagor för varandra, långa följetongssagor där vi hittade på var

sin bit. En handlade om en sjöman som hette Svensson och kom till

Sydamerika, en annan om en son till Münchhausen, som liknade fadern

men hade sämre tur. Hon ritade bilder till sagorna. Jag ritade också åt

henne, men det blev sämre och det förargade mig.

 

Hon var sval, ljuvlig och mycket civiliserad. Jag slukade henne med

ögonen, och det tyckte hon var lustigt. Jag hade inte intryck av att hon

var det minsta sjuk, men jag minns något om en stängd dörr och löjligt

oförstående människor, då jag en gång skulle till hennes rum, kanske

med min trots allt färdiga teckning av Svensson på Andernas sluttningar.